bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Uppdrag Granskning illustrerar antipappakultur hos socialtjänsten

with 3 comments

Uppdrag granskning har i programmet ”processen” diskuterat en rätt så typisk hantering av ett vårdnadsärende. Genom saker som barnet sagt på dagis så har man misstanke om att pappan har begått sexuella övergrepp; man bryr sig inte om alternativa förklaringar, som om det kan vara fula ord hon lärt sig från andra barn, eller om det kan vara en gränsöverskidande lek bland dagisbarnen – man har ju tillräcklig grund, så varför utreda om den grunden håller? Umgänge mellan pappan och barnet har hindrats i ett och ett halvt år, och fortsätter. http://www.svt.se/ug/erik-anses-skyldig-till-incest-trots-att-aklagaren-slappt-fallet

[***Tillägg: I en kommentar hänvisar Narran till vårdnadsutredningen och utskrift av polisförhören. De innehåller sådana detaljer att det är olämpligt att sprida dem.

Utöver de saker som diskuteras i UG, gör flickan ett antal påståenden mot pappan, som inte alls passar i dagislekstolkningen. Tillräckligt för att jag skall tycka att det är ett undanhållande från UGs sida, och tillräckligt för att leka med tanken.

Men förhöret är likväl mycket långt ifrån övertygande. Många av svaren är nonsensartade och osammanhängande, förhörsledaren driver på och flickan ger korta svar. Jag får intrycket av att hon ofta försöker svara även om hon inte förstår frågan eller har något svar – utan istället är tvungen att hitta på – för det är så många svar som är så osammanhängande. T.ex. flickans fyra försök att beskriva pappas snopp ger intrycket av att hon aldrig har sett den. Här hade det varit relevant att ställa fler frågor; om hon sett och slickar pappas snopp flera gånger borde hon kunna ge en mycket bättre beskrivning av den. Hon visar inte upp kunskap som hon inte borde ha, förutom fraserna om att slicka snopp och slicka snippa, och det är tveksamt om hon förstår innebörden ens av de fraserna. Det hon gör är att svara på direkta frågor från förhörsledaren. Man kan leka med tanken, att om man på motsvarande sätt och omfattning ställt frågor om mamman flugit iväg med henne på en kvast till Blåkulla, måhända skulle fått det bekräftat.

En fråga där det dock inte finns något utrymme för att leka med tanken, är om socialtjänstens gjort en professionell och saklig sammanfattning av förhören. Det har de inte. Inte alls. De tar allt som inte är absurt i sig självt, och nämner inte hur många absurditeter som följde med, eller i hur stor utsträckning det som tas med är korta svar på direkta frågor – de presenterar det istället som att ”hon säger” eller rent av ”hon berättar”. Vilket gör det väldigt svårt att ha förtroende för vad de skriver även i övrigt.

Slut på tillägg.***]

My Vingren, en av ”genusfolket” på politism.se, skriver så här: ”Vi kan inte ha ett samhälle ”där vi går omkring och tror saker” sägs det. Antingen finns det bevis för att Erik kan dömas i en domstolsförhandling eller så ska han frias och allt ska bli som vanligt igen. Så enkelt är det. Eller?

När myndighetsärenden handlar [om] barn finns det något viktigare än juridisk bevisbörda. Att skydda barn från övergrepp. Ibland kommer det gå ut över oskyldiga föräldrar. Men när föräldrars rätt till sina barn och barns rätt till trygghet ställs emot varandra, som det görs vid svåra vårdnadsfrågor, hoppas jag att vi även fortsättningsvis väljer att hellre ta barnets perspektiv än pappans.

– Lek med tanken på att jag inte gjort detta, säger Erik i ett inspelat samtal med en av socialtjänstens barnutredare.

Jag säger: lek med tanken på att han har.”

Som vanligt vägrar hon att fatta debatten. Hon tror att kritiken handlar om att myndigheterna inte skall kunna ingripa i vårdnadsärenden, om inte skuld bevisats i domstol. Och tycker då att hon tillför något när hon påtalar att samma bevisnivå inte krävs, att det skulle vara en meningsfull invändning mot kritiken. Programmet konstaterar utan invändning att: ”… socialtjänsten har en lägre bevisbörda än polis och åklagare och ska gripa in för att se till barnets bästa …” (37:40), det man hävdar är att det likväl måste finnas saklig grund för myndighetsutövningen, utredningarna skall utföras professionellt. Problemet är inte att socialtjänsten agerat på en låg bevisnivå, utan att de utgått från hans skuld, och därför inte gjort en saklig utredning, trots att det fanns utrymme för tvivel.

Samma beviskrav skall inte föreligga som när någon straffrättsligt döms för ett brott. Istället för att skuld måste bevisas bortom alla rimliga tvivel, räcker det istället med att det är tillräckligt troligt. Men även om man inte har samma kravnivå på bevisning, så skall ändå de myndighetspersoner som vill separera ett barn från sin vårdnadshavare, ändå ha den låga bevisbördan. Bevisbördan skall ligga hos den som påstår, inte hos den som förnekar. Åtgärd skall inte vidtas bara vara för att man känner för det, vill tro det, eller för att feminister tycker att det är kul att leka med tanken; en sådan åtgärd måste ha en legitim grund, och för långvarig åtgärd måste det finnas en legitim grund för misstanke som kvarstår även efter professionell utredning.

Men här tycker Vingren att vi skall leka med tanken. Och beröva barnet sin relation med pappan, och pappan relationen med barnet. Varför? Barnet har haft en gränsöverskridande lek med andra dagisbarn, och har pratat om detta på ett sätt som till en början får en att tro att pappan utfört sexövergrepp, men det står tämligen klart att uttalandena handlar om mamma-pappa-barn leken på dagiset. Varför skall vi i det läget fortsätta leka med tanken? Bara för att vi en gång tänkt tanken? Vi har ju inte längre någon grund för misstanken, så varför skall vi då leka med tanken? Om Vingren tycker att vi också ska leka med tanken att hon är en pedofil som begår sexuella övergrepp, och frånta henne vårdnad för eventuella barn, då är hon åtminstone konsekvent – likgiltig till barnens bästa, men likväl konsekvent. Men om hon tycker att myndigheterna inte skall beröva mammor umgänge med sina barn, och därmed beröva hennes barn umgänge med henne, utan att det finns någon legitim grund för misstanke som driver det berövandet, men hon samtidigt ändå tycker att pappor skall behandlas på det viset, och barn behandlas så i sin relation med pappan, då bryr sig Vingren vare sig om jämställdheten, barnen, eller om papporna.

Titti Fränkel skriver på akademikerbloggen: ”Därför var jag besviken, men inte överraskad, av att programmet återigen tycktes gå ut på att ställa socialtjänstens utredare till svars, i stället för att borra djupare i det verkliga problemet. Det som handlar om att polis och socialtjänsts har olika grunduppdrag.” http://www.akademikerbloggen.se/janne-josefsson-vagrar-forsta-socialtjanstens-uppdrag

Jaså, är det DET som är det verkliga problemet. Inte att man är så osakliga och ointresserade av att syna sin historia, när den är tillräckligt bra för att sära pappa från barn? Precis som Vingren så vågar Fränkel vägra fatta debatten. På vilket sätt skulle det vara ”det verkliga problemet” att socialtjänsten har ett annat uppdrag? Om socialtjänsten gjorde sitt arbete seriöst och med omsorg om barnets bästa, hur skulle det överhuvudtaget vara ett ”verkligt problem” att deras uppdrag inte är likadant som polisens? Hur skulle det kunna vara ett så allvarligt problem att det är ”det verkliga problemet”? Vem tycker att det är ett allvarligt problem att de har olika uppdrag?

En barnavårdsutredning ska utgå från barnets behov och den ska bland annat allsiktigt belysa föräldrars omsorgsförmåga, hur det sociala nätverket ser ut och barnets utveckling. Utifrån de uppgifterna ska socialsekreterarna analysera situationen och lägga förslag till beslut.”

Instämmer. Men hur ligger det i barnets intresse att en gränsöverskridande lek med andra dagisbarn, något som pappan inte har något med att göra, resulterar i ett och ett halvt års utredningar där barnet är berövat umgänge med pappan, och pappan berövad umgänge med barnet? Hur ligger det i barnets intresse? Hade det inte varit mer i barnets intresse att man gör undersökningar som faktiskt är ämnade att ta reda på vad som hänt, och inte långvarigt bryta umgänget när det inte finns något behov av att göra det? Det verkliga problemet är att barnavårdsutredningarna inte utgår så mycket från omsorg om barnen, som från aversion mot män och pappor. En antipappakultur som inte är kompatibel med att bry sig om barnens bästa.

Ingen av oss utomstående vet vad utredningen om den treåriga flickan visade.”

Ska bristen på insyn motivera förtroende? De har i fall efter fall visat att deras antipappakultur är starkare än deras omsorg om barnen, varför skall vi ha förtroende för dem? Varför skall de kunna stå oemotsagda, utan att deras myndighetsutövning kan utsättas för granskning?

Man kan ju hypotetiskt sett tänka sig ett scenario där pappan begått övergrepp, och flickan utför därav inspirerade lekar på dagis, samt att flickan berättat om det i socialtjänstens utredningar. Men i så fall är det synnerligen ögonbrynshöjande att representanterna för socialtjänsten inte gör någon form av kommentar om det när de tillfrågas av Uppdrag Granskning; de kan ju inte gå in på detaljer men ändå konstatera att flickan, utan ledning eller påtryckningar lämnat en betydligt mer specifik redogörelse av sexövergrepp som utesluter dagislekstolkningen.

Det är nödvändigt med någon form av insyn. Måhända att tillåta att advokat för någon som berövas vårdnad har möjlighet att granska förhören, där det då finns regler för hur advokaten får handskas med materialet. Ska vi komma till rätta med antipappakulturens häxprocesser, och få en professionell socialtjänst, är det nödvändigt med insyn.

Och återinför tjänstemannaansvaret, så att hatare som ägnar sig åt regelrätta övergrepp med sin myndighetsutövning, kan ställas till svars för detta.

Enligt Janne Josefsson blev konsekvensen av en i hans tycke undermålig utredning att en oskyldig pappa hindrades träffa sin dotter. Jag håller inte med. Jag vill påstå att även om en social utredning genomförs enligt konstens alla regler kan resultatet bli detsamma. Det vill säga att någon som friats av rätten ändå får restriktioner av socialtjänsten. Att inte dömas för ett brott är inte samma sak som att brottet inte begåtts. Det är inte kvalitén på den sociala utredningen som lett till att pappan inte fått träffa sin dotter. Det handlar i stället om principer där man enligt brottsbalken hellre friar än fäller men där Socialtjänstlagen och LVU anger att barns skydd väger tyngre än vuxnas rätt.”

Ett dagisbarn har en gränsöverskridande lek med andra dagisbarn, baserat på detta eliminerar man kontaken mellan pappan och barnet. Och detta beror alltså inte på undermåliga utredningar – eller för den delen antipappakultur – utan på principen om att barns skydd väger tyngre än vuxnas rätt? Men hur medför en omsorg om barns rätt att den gränsöverskridande leken på dagiset skall medföra att kontakten skall brytas mellan pappan och barnet? Omsorg om barnets skydd kan inte medföra en sådan koppling; det krävs antingen en dålig utredning eller en antipappakultur. Tvärtom så skulle omsorg om barnets bästa medföra att man inte bryter kontakten mellan barnet och dess pappa när ingen legitim grund föreligger – man skulle alltså gjort det inledningsvis, men den brytningen skulle upphöra i och med att man utrett och etablerat att barnets uttalanden bara var om en gränsöverskridande dagislek; inte om något pappan gjort.

Antipappakulturen på socialtjänsten handlar inte om att bry sig om barnen

Brydde man sig om barnen, skulle man bry sig om att få reda på vad som hänt; här är barnets beskrivning väldigt viktig, att låta barnet berätta, utan ledande frågor eller påståenden och påtryckningar från någon som har en egen agenda; alltså samtalet skall inte ledas av en mansföraktande feminist som har en förutfattad sanning om att anklagade män alltid är skyldiga. Om inget har hänt är det bästa för barnet att få behålla relationen med föräldern; bryr man sig om barnets bästa är man alltså intresserad inte bara av möjligheten att brottet skett, utan även av möjligheten att inget skett. När man utgår från skuld, och bara är intresserad av det, så är det antipappakultur, inte omsorg om barnen.

Något som få påtalat i kommentarerna till det här ärendet, men som är relevant för att förstå hanteringen av vårdnadsärenden, är att det tar så lång tid. Att en treårings berättelse skulle kunna bli tillförlitligare genom att man väntar några år, är absurt. Det är mycket svårare att korrekt minnas vad som hände för ett år sedan, än vad som hände för en månad sedan; inte bara glömmer man, minnet påverkas av andra minnen, av andra intryck, av diskussioner och tankar man haft om det inträffade. Sådan påverkan är säkerligen större hos ett mycket litet barn än hos vuxna. Dessa fördröjningar handlar inte om omsorg om barnets bästa, det handlar om antipappakultur. Genom att kontakt mellan pappa och barn elimineras medan man ”undersöker”, etableras en (påstådd) brist på anknytning som man kan använda för att permanenta elimineringen av pappan ur barnets liv.

Läs också: http://toklandet.wordpress.com/2013/09/05/uppdrag-granskning-igar/

Kimhzabremersbodega: ”Att socialtjänsten och familjerätterna beter sig på det sätt som visas i programmet är varken konstigt eller ovanligt. Det är en kultur, en feministisk kultur som präglats in i medarbetarna ända från högskolekursens första poäng. Jag har sett det på nära håll och jag vet att det är normen. Socialtjänstens sekreterare ser sig inte sällan som kombattanter i det könskrig som de stolt mönstrat. Man använder sig allt för ofta av olagliga och lagstridiga metoder och har hittat vattentäta system för hur man kommer undan med det. Begreppet “barnets bästa” är så till den grad förvridet och misstolkat att det helt har förlorat sin mening.” http://kimhzabremersbodega.wordpress.com/2013/09/07/uppdrag-gransknings-viktiga-ansats-i-processen-kommer-till-korta/

Annonser

Written by bittergubben

13 september, 2013 den 11:19

3 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Varför talar feministerna inte om ”strukturer” i de här frågorna?
    Det måste väl vara tillämpbart att diskutera i former av strukturella principer grundat på genus i Socialtjänstens hantering av liknande ärenden. Det är uppenbart att det finns en kultur där som varken är objektiv eller transparent.

    enstillaundran

    13 september, 2013 at 11:44

  2. [censur av hänvisning till plats] är det någon dåre som skannat in och postat länkar till både vårdnadsutredningen och utskrift av polisförhören

    narran

    13 september, 2013 at 17:12

  3. Blir lite förvirrad av det som står i inlägget, om att ingripanden från socialen skall ha lägre beviskrav än en fällande dom i en domstol. För mig känns det snarare tvärtom.

    Mina barn är anledningen att jag lever. Du tar dem ifrån mig över min döda kropp. Att åka in i fängelse några år känns jämförelsevis lätt: halvtidsfrigivning, god mat, TV, gym, täta besök av familjen och permissioner framemot frigivningen. Så att ta mina barn är ett oändligt mycket hårdare straff än att skicka mig i fängelse, och bör därmed föregås av hårdare prövning.

    Att barnens bästa skall motivera låga beviskrav är också oroande. Skall man därmed med hänsyn till rånoffers bästa börja bura in misstänkta rånare på bara misstanken?

    Hans Odeberg

    13 september, 2013 at 17:35


Vill du svara på en indenterad kommentar, svara på första kommentaren i den sekvensen.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: