bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Genusvetenskapens kunskapssyn; Genushistorikern Charlotte hävdar NAGVALT

with 5 comments

Dick Harrison beklagar sig över kunskapsföraktet, och den allt sämre bildningen bland unga, som istället för kunskaper lär sig att ”ifrågasätta”. http://www.magma.fi/dick-harrison/vad-kan-ungdomarna-istaellet

Personligen skulle jag vara benägen att delvis koppla ihop det med feminismen, som ibland verkar hävda att kunskap är någon sorts patriarkal härskarteknik, och att eleverna inte skall sägas åt när de har ”fel” eftersom det är kränkande för eleven. Att skolan skall fokusera på mående, snarare än inlärning.

Som en parantes för att illustrera den kopplingen mellan genus och kunskapsförakt, betrakta t.ex. Moira von Wright, professor i pedagogik och rektor vid Södertörns högskola. I rapporten ”Genus och text – När kan man tala om jämställdhet i fysikläromedel?” från 1998 så skrev hon enligt nedan. http://www.skolverket.se/publikationer?id=590

Genom att beskriva tidigare epokers kunskap som ”tro” och dagens naturvetenskapliga kunskap som ”vetande” tar man ställning till förmån för det man kallar den naturvetenskapliga världsbilden och ger den tolkningsföreträde. De flesta texter har tagit det som en central uppgift att påbjuda en naturvetenskaplig världsbild för eleverna, dvs. en världsbild som kännetecknas av en starkt tilltro till vetenskapens möjligheter att lösa problem och som präglas av ett särskilt förhållande till naturen, där människan uppfattas som naturens herre. Texterna kännetecknas av de drag som man brukar förknippa med den naturvetenskapliga världsbilden; kausalitetstro, mekanism och determinism.”

En viktig följemening av detta blir att vetenskapen är objektiv och neutral. Av detta följer att även den fysikaliska kunskapen är objektiv och neutral. Implicit betyder det att alla som seriöst och på ett metodiskt riktigt sätt undersöker fenomenen kommer fram till samma svar och ”uppfattar det lika”. Vetenskapen står då inte endast för den rätta kunskapen, utan även för den rätta metoden till kunskap.”

Wright citerar en fysikbok: ”Regnbågen är sagoomspunnen i många kulturer. Där regnbågen börjar, eller slutar om du så vill, finns enligt folktron en gömd skatt. Vi vet att våra försök att nå denna plats är dömda att misslyckas. Regnbågen är omöjlig att nå fram till. Redan Aristoteles (384-322 f Kr) insåg att regnbågen syntes i en viss riktning och inte fanns på en viss plats.”

Och kommenterar: ”Efter denna inledning kommer man småningom fram till att beskriva vad regnbågen ”egentligen” är. Vad blir då följemeningen av det sagda? Att folk tror att det finns en skatt, men ”vi” vet att det är dömt att misslyckas. Ty ”vi” vet ju att regnbågen inte har en början eller ett slut…. Men vem är ”vi”? Är ”vi” fysikerna, naturvetarna: vi som kan, vi som vet, medan ”folk” tror? Den underton i texten som avfärdar folktron som löjligt skrock tolkar berättelsen konkret. Men är det rimligt att jämställa en sägenomspunnen berättelse med beskrivningen av ett fysikaliskt fenomen på detta sätt? Som fysikaliskt fenomen har regnbågen ingen början och inget slut, men för berättelsen, den sociala, kulturella, filosofiska, estetiska och religiösa dimensionen handlar regnbågen om något annat: regnbågen som värdering. Regnbågens början kan också vara dess slut, slutet kan vara början. När jag ser regnbågen står jag mitt i den: jag är i centrum och skatten är en gest, en symbolisk möjlighet som regnbågen ger mig. När textförfattarna uttalar sig förringande om regnbågen, och endast godkänner ett ”objektivt vetande” om den, förringar man inte bara sagan och tusenårig levnadsvisdom, utan även en annan form av vetande, nämligen förvåningen som kunskapsrelation.”

Det traditionella naturvetenskapliga tänkesättets och den naturvetenskapliga kunskapens överhöghet och tolkningsföreträde är emellertid inte självklar och evig. Kanske kan man rentav ompröva fysikens plats som grundläggande vetenskap och som ideal för andra vetenskaper? Harding (1998) ifrågasätter inte fysiken som vetenskap, men hon ifrågasätter dess plats högst i vetenskapernas hierarki, och föreslår att man vänder upp och ner på den hierarki över vetenskaperna som Wienkretsen slagit fast. Hon motiverar detta med att fysiken i sig är en tveksam modell för att begripa sig på fysik, och menar att de vetenskaper som är mest kritiska och kontextsökande bland human- och samhällsvetenskaperna (social sciences) kan erbjuda de bästa modellerna för vetenskapliga undersökningar, även för fysiken. Detta eftersom effekterna av naturvetenskapen också utgör en del av naturvetenskapen. På så sätt är naturvetenskapen grundad i samhällsvetenskapen och allt som en naturvetare gör eller tänker blir en del av den sociala världen.”

Vad innebär det för jämställdheten att fysikböckerna framhåller det som centralt att förmedla en mekanistisk och deterministisk världsbild till eleverna och betona dess företräde? Påbjudandet av snäv kunskap med en given mening är inte förenlig med skolans jämställdhetssträvanden – och ändå är just detta vad de flesta läroböcker i fysik gör, och därmed bidrar de till upprätthållandet av den asymmetriska och hierarkiska relationen mellan manligt och kvinnligt inom naturvetenskapen. Då fysiken okritiskt framställs som den enda sanningen intar den en scientistisk position och utövar därigenom symbolisk (negativ) makt över elevernas kunskapsprocess (Sundgren 1996).”

De forskare som jag har hänvisat till antyder dock att denna situation skulle förändras om man förändrade läroplanen till att inkludera en förståelse av naturvetenskapen som en social process. Om vi godtar argumentet att naturvetenskapen är en del av vår kultur innebär det att vi också har skäl att ompröva naturvetenskapens roll i skolan. En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort. Det, i sin tur, förutsätter ett genomgripande nytänkande kring kursplanen i fysik. Evelyn Fox Keller (1985, s.3) har frågat: How much of the nature of science is bound up with the idea of masculinity, and what would it mean for science if it were otherwise? Det är sannolikt att en jämställd läroplan skulle uppfattas som en utmaning eller en provokation för många lärare och för många i det naturvetenskapliga samfundet som gärna vill se sin egen kunskap behandlad i skolan. Kanske kan vi inledningsvis börja med att ställa frågan om hur man kunde få flickor mer intresserade av naturvetenskapliga karriärer, på ett annat sätt. Exempelvis genom att vända på den allmänt förekommande frågan om hur vi skall få flickor intresserade av fysik, till att fråga: Hur skall vi få fysiken intresserad av genus och kvinnliga perspektiv?

Hennes kunskapssyn kritiserar av flera, t.ex. docent Sindra Peterson Årsköld: ”Wow. Jag vet inte vilket som är värst: att kvinnan åter klassas som oförmögen till logisk tankeverksamhet, eller att fysikböcker borde rensas från kunskapsinnehåll – kan det vara för att förhindra ett orättvist försprång för de logiskt kapabla? Som kvinna, fysiker och kemist blir jag förolämpad och upprörd över dessa idéer. Varför angriper man naturvetenskapen, vars oföränderliga kärna står över genus och som dessutom är nyckeln till den rikedom som gör att vi överhuvud taget kan sitta här och spekulera, mätta och friska? Och varför blanda in hypoteser om vår sexualitet i praktiskt jämställdhetsarbete, som ska syfta till lika villkor på arbetsplatsen och inget annat? Huruvida det är arv eller miljö som ger oss våra genusidentiteter är irrelevant i sammanhanget. Som feminist blir jag snarare rädd. Om förtroendet för jämställdhetsarbetet urholkas kommer vi att se en fruktansvärd back-lash, och dyrt vunnen mark kommer att förloras. Därför måste vi omgående hitta tillbaka till huvudspåret: Män och kvinnor ska ha lika villkor, lika möjligheter, lika skyldigheter. Samma lön för samma insatser. Vi no-nonsense-feminister måste förmedla detta tydligt till makthavarna.http://www.kilu.lu.se/fileadmin/kilu/Newsletter/1104_Sindra_Peterson_AArskoeld_i_Kemivaerlden_Biotech.pdf (Som Rutger Stjernström påpekar borde Årsköld sluta kalla sig feminist: http://stadatyttre.blogspot.se/2011/04/tank-pa-vad-du-sager-sa-att-du-sager.html)

Tanja Bergkvist sågar friskt: http://tanjabergkvist.wordpress.com/2010/01/28/von-wright-och-tekoppen/

Även Sören Holst och Olle Häggström är starkt kritiska: ”Inom den akademiska världen är det lyckligtvis tillåtet att ha fel. Och att ändra sig när man blir varse sina misstag. Måhända har von Wright ändrat uppfattning sedan hon skrev rapporten. I så fall borde hon deklarera detta innan hon eventuellt tillträder posten som rektor på Södertörns högskola. Annars uppstår en märklig situation, med en uttalat vetenskapsfientlig rektor för ett svenskt lärosäte.” http://www.newsmill.se/node/16294

Wright svarar dock med att försvara rapporten: ”Rapporten är på många sätt överspelad då den analyserar läromedel som delvis är mer än femton år gamla. Sedan dess har det hänt en hel del på såväl didaktikens som jämställdhetens och genusforskningens område. Med detta sagt vill jag ändå understryka att det i rapporten inte finns något som är vetenskapsfientligt i allmänhet eller fysikfientligt i synnerhet. … Mitt vetenskapsområde är pedagogik och jag studerade läroböcker och hur fysiken presenteras för eleverna i skolan. Rapporten är didaktisk, det vill säga den handlar om elevers lärande och hur skolans läromedel framställer skolkunskap. … Ett auktoritärt förhållningssätt riskerar istället att skrämma bort många elever. Rapporten handlade överhuvudtaget inte om en analys av den vetenskapliga disciplinen fysik. Trots detta hävdar artikelförfattarna att jag skulle vilja ändra på själva ämnet fysik.” http://www.newsmill.se/node/17919

Alltså, hon säger att hon inte är fientlig till vetenskap, bara mot att man undervisar barnen i vetenskap på ett sätt som utgår från den kunskap som vetenskapen har etablerat. Vilket är full tillräcklig kunskapsfientlighet för att ge det som exempel på den kunskapsfientlighet och ”obildningens apologeter” som Harrison pratar om.

Måhända läsaren invänder att det bara är en person, och att man inte kan döma en disciplin baserat på en person; men förutom att det finns många fler med liknande inställning, beakta hur disciplinen reagerar? Tar de avstånd, eller är hennes kunskapssyn accepterad och rumsren bland hennes kollegor? Svar: hon blir professor utnämns till rektor. Baserat på dylikt kan man säga något om kulturen, om kunskapssynen, och vad man kan förvänta sig av disciplinen.

Hmm, det blev en lång parantes.

Genushistorikern Charlotte har ett inlägg som tar sin utgångspunkt i Harrisons kritik av kunskapsfientligheten.

Det är en del av det som står om kunskapsfientligheten som jag håller med om, t.ex. att en bidragande faktor är att alla gymnasieelever skall vara teoretiker – det vore bättre om praktiska linjer på gymnasiet var ett alternativ för de som inte känner för det teoretiska. Man skulle istället kunna kräva att högskolor måste kunna tillhandahålla ett basår för de som behöver läsa in teori – då skulle en praktisk tvåårig gymnasieutbildning kunna betraktas som de första två åren i en treårig utbildning som ger högskolebehörighet.

Men hon tar en helt annan illustration av kunskapsfientlighet: Ett inlägg där Erik kritiserar genusvetaren Anna Lindeborgs analys av jämställdismen. http://genusdebatten.se/min-granskning-av-anna-lindeborgs-masteruppsats-i-genusvetenskap-del-3/ (där finns pingback till hennes inlägg) Mitt inlägg om Lindeborgs uppsats: https://bittergubben.wordpress.com/2013/09/01/anna-lindeborg-dekonstruerar-jamstalldismen-men-inte-sina-egna-stereotyper/

Hon försvarar Lindeborgs laborerande med ord med att det är det man skall göra vid diskursanalys. Men det diskursanalysen skall laborera med är den text som analyseras, dess ord; att på det i akademiska sammanhang alltför vanliga viset istället dölja det man säger i fikonspråk och tillkrånglat språkbruk, det är inte syftet. Och det verkliga problemet är ju att så mycket av det som hon hävdar är fel, och då blir det inte bättre av att man lindar in det i fikonspråk …

Jag håller med om kritiken av Eriks användning av ordet teori. Den betydelse han tillmäter ordet teori, skulle jag snarare benämna ”vetenskapligt etablerad teori”. Även om en teori blivit falsifierad, förkastad, och dumpad på vetenskapshistoriens sophög, eller aldrig blivit testad, så är det likväl en teori, men Erik verkar anse att ordet bara kan användas för de teorier som utförligt testats och klarat sig. När en teori som är otestad, eller rent av falsifierad femtielva gånger, ändå är en väletablerad genusvetenskaplig teori, så är inte problemet att de använder ordet teori, utan att den blir accepterad trots att den inte har styrkts av testning. Och det är ju likväl det som Erik klagar över, även om han då gör det med andra ord än mig.

Charlottes syn är tämligen annorlunda (i mittenstycket citerar hon Erik): ”Det är hur man lyssnar på andra, eller kanske snarare hur man inte gör det, som får åtminstone mig att dunka huvudet i tangentbordet över världens obildning och oförstånd. Som det här, från Erik, angående vad som måste problematiseras och vad som är grundläggande fakta:

    ”Givetvis problematiserar vi inte biologi. Som Dr Miller visar ovan sköter biologer och genetiker den biten utmärkt på egen hand. Feministers och genusvetares motivation till att problematisera utgångsläget är inte bevis de har som styrker att könen är lika utan det faktum att feministisk teori beodrar dem att utgå från att könen är lika oavsett vilka bevis de hittar på motsatsen.”

Detta från killen som tycker att han har koll på vad teorier är, hur genusvetenskap fungerar och vad biologerna säger. Men genusvetenskap och biologi studerar inte samma saker, alla genusvetare använder inte feministisk teori, ingen vetenskaplig teori beordrar forskaren att göra någonting, biologerna själva problematiserar givetvis biologi (annars skulle deras forskningsgren inte existera) och all feministisk teori utgår inte ifrån att könen är lika.”

Nog kan man säga att vetenskapens teorier beordrar – de utgör tvångströjor av etablerade sanningar; skall man bryta dem, och alltså bryta mot den inom disciplinen etablerade bilden för hur världen fungerar, bör man ha belägg för varför det skulle vara motiverat att ersätta den tidigare teorin men en ny, modifierad teori; eller åtminstone att den etablerade teorin inte ordentligt testats i det avseende som man bryter mot den, och då presentera sitt alternativ som en hypotes. Om sedan genusvetare kan ta sig friheten att använda vilken feministisk teori som helst som de känner för att använda, så att det där inte handlar om att beordra, så är ju det förvisso en annan fråga.

Riktig vetenskapen har en kultur, som ställer krav på de som forskar. Den kräver att de skall sträva efter saklighet. Har något falsifierats, så kan man inte bara strunta i det, och låtsas som att teorin inte behöver korrigeras. Någon som bryter mot detta tappar sin status bland sina kollegor, lärosäten som inte har en sådan inställning förlorar sitt anseende i vetenskapliga sammanhang. Om kollegorna inte har en sådan attityd, så saknas den vetenskapliga kulturen; deras attityd är kulturen, och utan den kulturen är det inte vetenskap.

Detta att inte all genusvetenskap som utgår från att könen är biologiskt lika, visst är det sant. Men problemet är ju att genusvetarna kan ta sig friheten att välja att utgå från det, att där inte finns någon vetenskaplig kultur som kräver saklighet. Kollegorna ser inte ner på den som skiter i sakligheten. Kollegorna väljer istället att kritisera kritiken. Även i den mån någon erkänner att en del genusvetare helt osakligt håller fast vid falsifierade påståenden, eller hävdar saker som de inte har något stöd för, så kommer ändå fortsättningen: Not All GenusVetare Are Like That.

Det är inte alla genusvetare som hävdar att könen bara är en social konstruktion. Men det finns ändå de som gör det. Och var är de genusvetare som avfärdar dessa ovetenskapliga genusvetare som ovetenskapliga? Det jag hör är istället försvar av genusvetenskapen. Charlotte är ännu en av dessa genusvetare, som hellre försvarar genusvetenskapen mot kritik, än kritiserar de genusvetare som antingen själva är ovetenskapliga eller ser mellan fingrarna med kollegors osaklighet. Det verkar nästan som att All GenusVetare Are Like That.

Genusvetare studerar inte biologi

Hur kan den omständighet, att genusvetare inte studerar biologi, vara en legitim grund till att många av dem titt som tätt och med kategorisk bestämdhet gör felaktiga påståenden som förnekar biologins roll? Charlotte hävdar det att det är en bra förklaring, och i hennes därpå följande inlägg så lägger hon ut texten, men det blir inte bättre för det.

Hon baserar sig där på att evolutionspsykologin inte är så falsifierbar, och visst, den funkar mest som en hypotesgenerator. Men dess grundprinciper är mer eller mindre oundvikliga konsekvenser av evolutionsteorin, alternativet är den absurda hypotesen att biokemins lagar upphör att gälla för de DNA-sekvenser som rör den mänskliga hjärnan; det finns inget som vederlägger dess grundprinciper. Och det finns gott om andra belägg för biologins betydelse; t.ex. hur de preferenser som anses könade påverkas av hormoner; varför skall bara evolutionspsykologin beaktas när man bedömer vilka bevis som finns för biologiska könsskillnader?

Det finns inom genusvetenskapen/feminismen en strömning att vilja förklara hela könsskillnaden med socialisering, att förneka att biologin har någon signifikant betydelse för könsskillnader. Denna ideologi hamnar i konflikt med vetenskap och de som värderar vetenskap. Detta, att göra kategoriska uttalanden om biologins roll, utan grund, och trots bevis för att biologin är en viktig faktor i könsskillnader, är fullständigt ovetenskapligt, det visar på en kunskapssyn med ett enormt kunskapsförakt. Att kollegorna accepterar det visar att genusvetenskapen saknar en vetenskaplig kultur, att genusvetenskapen inte är en vetenskap.

Om det hade varit så, att det fanns en massa biologer som hävdade att socialisering inte spelar någon som helst roll för vilken personlighet vi får, så hade det varit lika korkat, men det är inte vad biologerna hävdar. De utesluter inte att den del av den individuella variationen som de inte kan förklara, kan förklaras med sociala/kulturella faktorer, men det är just så som antibiologistiska genusvetare beter sig – de konstaterar att det sociala/kulturella spelar roll, och hävdar att därmed spelar inte biologin någon roll.

Man kan inte ställa biologers och genusvetares resultat mot varandra för de studerar inte samma sak. Biologer som studerar skillnader mellan könen gör det utgående från biologi – de studerar kön. Genusvetare gör det utifrån social kontext – de studerar genus. Dessutom är det i princip bara på antifeministiska bloggar som det råder en stor konflikt mellan biologi och genus.”

Alltså, vi behöver inte bli upprörda över när genusvetare gör kategoriska uttalanden om att biologi är irrelevant för könsskillnader; eftersom de gör detta UTAN ATT HA STUDERAT FRÅGAN! Stön. Varför gör de då sådana uttalanden, och varför är det accepterat bland andra genusvetare, som t.ex. Charlotte själv, som väljer att kritisera kritiken mot ovetenskapligheten, men tittar bort från kollegornas avsaknad av vetenskaplighet?

Och visst, det är väl främst på antifeministiska bloggar som konflikten ”råder”; inom genusvetenskapen själv råder antagligen inte mycket till konflikt i frågan, där är det tillåtet att förneka biologins roll, och göra andra godtyckliga påhitt, oavsett hur grovt de strider mot vad som är känt om värden – bara inte påhitten strider mot ideologin, då blir det konflikt.

Annonser

Written by bittergubben

5 september, 2013 den 12:00

5 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Mycket bra skrivet. Jag har läst charlotte:s text några gånger och jag kunde inte sätte fingret på vad jag störde mig på. Men nu när jag läste din förklaring så ”föll” det på plats!
    Stort tack!

    Genusföljaren

    5 september, 2013 at 12:46

  2. Jag har diskuterat en del om biologi kontra kultur med Charlotte och hon hävdar att hon i sin egen forskning inte har något som helst behov att blanda in biologi, eller ens arkeologi. Och eftersom hon forskar på medeltida juridik kan det kanske stämma. Men en hypotes får ju större trovärdighet om den kan beläggas på mer än ett sätt.

    Så efter att ha läst ett par böcker av genetikern Spencer Wells har jag tänkt om lite där. Nu för tiden så kan man genom kartläggning av markörer i DNA-sekvensen på nu levande människor, se om deras förfäder levt i patriarkat eller matriarkat. Eller mer specifikt om släktgården ärvts av sönerna eller döttrarna, vilket är Charlottes forskningsfält. Och tittar man runt om i världen, så ser man att män bland de flesta folk varit ganska bofasta i hembyn, medan kvinnor flyttat mer. Det finns undantag, bl.a. hos en folkgrupp i Thailand där man hittat belägg för hypotesen att döttrarna ärvde gården.

    bashflak

    5 september, 2013 at 13:11

  3. Postmodernismen tillåter ingen internkritik.

    Malte Skogsnäs

    5 september, 2013 at 22:31

  4. Eftersom vi är inne på historia och genus kan jag inte låta bli att citera min tolvåriga dotter, som efter en lärares genusutlägg blev fundersam och resonerade så här:

    ”Vi kan inte säga att det var fel förr, för människor då visste ju inte att vi idag skulle tycka att de hade fel. Vi vet ju inte heller vad framtidens människor kommer att tycka om oss.”

    Rick

    6 september, 2013 at 10:11

  5. […] på Charlotte: Bittergubben, Aktivarum, Erik 1, Erik 2 (under produktion), […]

    Auktoritetstro II | Bashflak

    7 september, 2013 at 01:56


Vill du svara på en indenterad kommentar, svara på första kommentaren i den sekvensen.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: