bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Deliberativa opinionsundersökningar

with 6 comments

Johan Grå hänvisade i en kommentar till deliberativ demokrati, som betonar överläggandet, att man diskuterar tillsammans och beaktar varandras argument. Deliberativ demokrati är ett trevligt ideal, men inte en metod. En metod som strävar efter idealet, är deliberativa opinionsundersökningar.

A random, representative sample is first polled on the targeted issues. After this baseline poll, members of the sample are invited to gather at a single place for a weekend in order to discuss the issues. Carefully balanced briefing materials are sent to the participants and are also made publicly available. The participants engage in dialogue with competing experts and political leaders based on questions they develop in small group discussions with trained moderators. Parts of the weekend events are broadcast on television, either live or in taped and edited form. After the deliberations, the sample is again asked the original questions. The resulting changes in opinion represent the conclusions the public would reach, if people had opportunity to become more informed and more engaged by the issues.” http://en.wikipedia.org/wiki/Deliberative_opinion_poll

The public is very smart if you give it a chance,” says Fishkin, 62, who has been conducting experiments in what he calls ”deliberative democracy” for nearly 20 years now. ”If people think their voice actually matters, they’ll do the hard work, really study their briefing books, ask the experts smart questions and then make tough decisions. When they hear the experts disagreeing, they’re forced to think for themselves. About 70% change their minds in the process.” Fishkin has done this on several continents and in many countries …” http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,2015790,00.html

Boston Review har en läsvärd artikel om deliberativa opinionsundersökningar, som både tittar på det filosofiska och praktiska, och diskuterar ett antal exempel. Nedan följer ett sammandrag av den artikeln (några av mina åsikter har smugit sig in), men den intresserade bör läsa originalet. http://bostonreview.net/james-fishkin-nation-in-a-room-turning-public-opinion-into-policy

Demokrati betyder folkstyre. Kritikerna säger, folket är varken tillräckligt kunnigt eller eftertänksamt. Tidiga demokratideal hanterade det genom att förädla de allmänna åsikterna, genom att låta dem passera en utvald skara medborgare – filtrera den allmänna opinionen med hjälp av representanter som resonerade tillsammans om politiska frågor. Den representativa parlamentariska demokratin var född.

Men politiska partier organiserades, och de var mer intresserade av makt än av förnuftigt resonerande för det allmännas bästa.

När George Gallup började med opinionsundersökningar, hoppades han att det skulle leda till att direktdemokratin hos town-hall-meetings, skulle skalas upp till nationsnivå. ”Tidningarna och radion debatterar de nationella frågorna … just som byinvånarna gjorde personligen i de gamla town hall meetings”. Och sedan, genom opinionsundersökningar, ”kan folket, som hört debatten från båda sidor i alla frågor, uttrycka sin vilja”. Det skulle vara som om ”nationen bokstavligt var i ett enda stort rum”.

Men istället mäter de föga mer än allmänhetens intryck från sound-bites och rubriker. [Som exempel på var nivån kan ligga, se när Penn och Teller får folk att skriva under krav på att vatten skall förbjudas: http://www.youtube.com/watch?v=yi3erdgVVTw]. Manipulerandet och produktionen av sådana intryck genom fokusgruppsframtagen reklam och PR-kampanjer har blivit omfattande. Vår offentliga dialog domineras av en övertalningsindustri.

För det första är det rationellt för folk att vara okunniga. Om din röst är en bland hundra miljoner andra, vad är poängen i att investera tid och ansträngning i att inhämta relevant kunskap för otaliga komplexa politiska frågor? De flesta människor har arbeten som behöver utföras, liv att leva, vänner att träffa, och har inte tid att hela tiden vara insatta i alla politiska frågor. För det andra är det svårt att skilja faktiska åsikter från slumpmässiga svar. Den som inte vet, eller inte bryr sig, kommer ofta att kryssa i ett alternativ ändå, mer eller mindre godtyckligt. I enkäter som ges år efter år, till samma personer, kan man se att en hel del personer besvarar vissa frågor mer eller mindre slumpartat.

För det andra väljer människor vilka debattörer och nyhetskällor de lyssnar på. Och de väljer ofta de som har liknande åsikter som de själva. När man träffar bekanta med andra åsikter undviker man kontroversiella frågor som leder till tråkig stämning, så man diskuterar främst med de som har samma åsikter.

Ett lovande alternativ är “deliberativa opinionsundersökningar”. Normala opinionsundersökningar kollar vilka åsikter folk råkar ha, oavsett hur oinformerade de är, men vid deliberativa opinionsundersökningar – som nu har gjorts nästan 50 gånger – bjuds ett statistiskt representativt urval ut att läsa igenom material från olika debattörer, och delta i debatter, dels i små slumpmässigt sammanförda grupper där vanligt folk diskuterar, och med hela gruppen, där man kan ställa frågor till debattörerna. Alltså alla är på samma ställe, under en långhelg, och arbetar med frågorna, sätter sig in i de olika perspektiven.

Med några hundra deltagare blir individernas åsikter viktiga, och det arbete man tilldelats att göra är just att sätta sig in i frågorna. Istället för oinformerade åsikter, och avsaknad av åsikter, får man genomtänkta och välinformerade åsikter. Det blir rationellt att vara insatt istället för att strunta i frågan eller basera sig på massmediala intryck. Slutresultatet visar vad allmänheten skulle tycka om den varit välinformerad.

Man undviker också polariseringen som normalt sker av debatten. De som normalt sett är aktiva i en fråga, är de som har en stark åsikt. De diskuterar med andra som har samma åsikt, och tar till sig information som stöder den åsikt de redan har, sådan information antas vara välgrundad; ofta tas inte motpartens argument seriöst, och deras information antas vara ogrundad och avfärdas. Man får en polarisering av debatten, där olika läger ägnar sig åt att kasta invektiv åt varandra. Men här blir personer som inte redan har en övertygad åsikt aktiva, istället för att vara en marginel grupp blir de majoriteten. Människor möter andra som de normalt sett inte skulle möta och de sätter sig in i frågor tillsammans.

Vad skall en politiker göra? Styra i enlighet med folkmajoritetens vilja? Eller göra det han anser är rätt? Eller styra i enlighet med vad folkmajoriteten hade velat om de varit välinformerade, hade diskuterat, och övervägt båda sidors argument?

En inflytelserik lobbyist hävdade att: ”De flesta ledamöter skulle vilja göra det rätta, om de bara kunde komma undan med det”. Deliberativa opinionsundersökningar skulle kunna ge ledamöterna en ursäkt för att göra det som är rätt.

Att ge politisk makt till ett slumpmässigt urval av vanliga medborgare är intressant. De kan diskutera frågorna utan att bekymra sig för att bli omvalda. De är fria från partidisciplinen. Man kan låta dem rösta anonymt, så att de kan rösta med integritet. De kombinerar förnuft och allmänintresse.

Jag känner att måhända finns det hopp för mänskligheten! Men hur göra en demokratisk revolution som sätter existerande makttörstiga partiorganisationer på avbytarbänken och låter representanter för folket bestämma? Har beställt böckerna “When the People Speak”, “Why Deliberative Democracy?”, och “The Spirit of Compromise”, så det här ämnet kommer antagligen att återkomma på bloggen.

Annonser

Written by bittergubben

9 juli, 2013 den 18:26

6 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Det där låter väldigt intressant och verkar vettigt. Jag får nog också ta och läsa de där böckerna.

    Sapias

    10 juli, 2013 at 00:15

  2. Vad roligt att du fördjupar dig deliberativ metod. Jag ser fram emot att läsa mer om det.

    Johan Grå

    10 juli, 2013 at 10:51

  3. Klart intressant och låter verkligen vettigt. Frågan är bara vem som ska organisera och leda. Sedan har vi det faktum att: runt ett bord med fyra, tenderar en att tala och tre att ägna sig åt behagligt slummer och liknöjt nickande.

    manligblog

    13 juli, 2013 at 08:14

    • Ja, vem som organiserar och väljer vilka debattörer som får vara med, är svåra frågor. Ett alternativ vore att låta det representativa urvalet av befolkningen utföra urvalet av debattörer, men det skulle inte funka inom ramen för en långhelg; det behövs någon som väljer i förväg.
      Även om inte alla pratar så tror jag betydligt mer än en av fyra skulle vara engagerade; de är medvetna om att deras röst faktiskt räknas, och har betydelse för vilken policy som kommer implementeras. Det är en annan situation än ännu ett sammanträde på kontoret där det ändå är ledningen som dikterar hur det skall vara.

      bittergubben

      13 juli, 2013 at 13:51

    • Låter rimligt.
      Uppskattar ditt informativa inlägg.
      Du gav mig ett nytt ord jag saknat: övertalningsindustri.
      Tack.

      manligblog

      13 juli, 2013 at 15:18

  4. […] Deliberativa opinionsundersökningar – Istället för att låta demokrati styras av vad allmänheten tycker baserat på soundbites, låt istället ett slumpmässigt och statistiskt representativt urval deliberera. Deras beslut motsvarar vad befolkningen skulle velat om de ägnat lika mycket ansträngning åt ämnet. […]


Vill du svara på en indenterad kommentar, svara på första kommentaren i den sekvensen.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: