bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Kommandohöjderna och problemformuleringsprivilegiet i genusfrågan

with 9 comments

Tidigare var det vänsterns perspektiv som dominerade samhällsdebatten om ekonomin. Kapitalism och profit var fula ord. Vänstern hade problemformuleringsprivilegiet, de kontrollerade de så kallade kommandohöjderna.

1962 skrev Milton Friedman i boken “Capitalism and Freedom”: ”In the 1920’s and the 1930’s, intellectuals in the United States where overwhelmingly persuaded that capitalism was a defective system inhibiting economic well-being and thereby freedom, and the hope for the future lay in a greater measure of deliberate control by political authorities over economic affairs. … The conversion of the intellectuals was achieved by a comparison between the existing state of affairs, with all its injustices and defects, and a hypothetical state of affairs as it might be. The actual was compared with the ideal. At the time, not much else was possible. … Surely, it was argued, we can do far better with a democratic political structure, modern tools, and modern science than was possible in earlier ages. The attitudes of the time are still with us. There is still a tendency to regard any existing government intervention as desirable, to attribute all evils to the market, and to evaluate new proposals for government control in their ideal form, as they might work if run by able, disinterested men, free from the pressure of special interest groups. … Yet, conditions have changed. We now have several decades of experience with government intervention. It is no longer necessary to compare the market as it actually operates and government intervention as it ideally might operate. We can compare the actual with the actual.”

Det stämde då, men så som saker och ting har svängt torde det vara rimligt att parafrasera honom. Idag har vi istället en naiv utvärdering av marknad och privatiseringar, där man utgår från någon idealiserad form utan marknadsmisslyckanden eller transaktionskostnader, vars existerande ibland nästan förnekas, samtidigt som det politiska systemets tillkortakommanden ständigt betonas. Högern erövrade kommandohöjderna och problemformuleringsprivilegiet. Vi jämför ett ideal med en reell prestanda (eller ibland rent av med en nidbild), när vi borde jämföra den reella prestandan med den reella.

Privatiseringar genomförda utan hänsyn till marknadsmisslyckanden, resulterar i att dessa misslyckanden blir så mycket grövre. En välfungerande marknad förutsätter en stat som sätter spelreglerna för marknaden. Det är enkelt när det gäller fysiska varor som har ett lågt intellektuellt innehåll, som järnmalm och tandborstar, men vilka bör reglerna vara på en vårdmarknad? Med nuvarande regler, tävlar aktörerna om att ge den bästa och mest kostnadseffektiva vården, eller tävlar de om vem som är effektivast på att äska pengar från det offentliga och att skära ner även på sådant som spelar roll för kvalitén men ändå inte slår igenom i myndigheternas utvärderingar, och sådant som inte regleras av kontrakten? Utvärderingarna kan av praktiska skäl aldrig bli heltäckande, det går inte att tillförlitligt och kostnadseffektivt att mäta och beakta allt, så utvärderingarna tenderar att ta sådant som är relativt lätt att mäta, även om det är fel mått, och viktiga saker fattas.

Som det är nu så tillför de privata skolorna marknadsföring och betygsinflation, men kvalitén på svensk undervisning har knappast förbättrats. Avregleringen av elmarknaden i Kalifornien ledde till kraftigt höjda priser och brist på el, folk skaffade egna generatorer för att täcka upp när det var ”brown outs”, alltså att strömmen i ett område var avstängd p.g.a. bristande elproduktion. En brist som aktörerna avsiktligt drev fram för att få högre priser, alltså ett marknadsmisslyckande. Det var resultatet av misslyckade spelregler, som i sin tur var resultatet av ett naivt och ideologiskt hyllande av marknaden som mer eller mindre perfekt. Om man av ideologiska skäl inte kan diskutera marknadsmisslyckanden, kan man knappast förstå dem och skapa regleringar som effektivt minimerar deras konsekvenser.

I dagens offentlighet i Sverige har feminismen full kontroll över kommandohöjderna i genusfrågor, och har haft det länge. Deras ideologiska blindhet är likvärdig med den som uppvisats av socialister och marknadsfundamentalister. Hur gör man för att köra bort feministerna från kommandohöjderna, hur beröva dem problemformuleringsprivilegiet?

Varför erövra? Räcker det inte att även mäns röster hörs, så att både mäns och kvinnors röster samsas, båda bidrar till problemformuleringen? Problemet med den tanken är att de kvinnor som nu innehar problemformuleringsprivilegiet, alltså feministerna, inte är intresserade av sådant samspel, utan vill att bara kvinnoperspektiv skall värderas, och att mansperspektivet skall hållas kort. Som sådant går det inte att kombinera med mansröster. Antingen behåller dessa feminister kommandohöjderna, eller också erövras kommandohöjderna av män och kvinnor som tycker att båda könens perspektiv skall värderas. Detta är inte bara ett stillsamt väljande att också delta, det kräver att de grupper som nu har problemformuleringsprivilegiet berövas detta, och de kommer inte ge sig utan kamp.

Helen Smith förespråkar att männen skall sluta vara tysta: ”Men have just given the realm of sex, gender, relationships and reproduction over to women and left them to make the rules. No more. You must understand how powerful controlling the narrative is in these areas. If women make the decisions, men will be the ones living with those decisions. … Professor Jim Macnamara, in his study on men in the media, found that “the discourse on men and male identity reflected in and propagated through mass media, as well as comments quoted in news media articles, is largely contributed by women writers, academics and researchers. Furthermore, male voices given resonance in mass media discourse are, in most cases, pro-feminist men”. When female-centered women and the Uncle Tims who go along with them are the only authority on men, fatherhood and sexuality, the agenda quickly pushes aside men’s needs or rights, and allows injustice to flourish. I am not saying that all women present gender in unfair ways, but many are liberal academic types who are trying to set an agenda that keeps women’s needs at the forefront and overlooks those of boys and men.”, från boken “Men On Strike”, (s 144, min fetstil motsvarar orginalets kursivering)

Skulle ett erövrande av kommandohöjderna leda till att de erövrande utvecklar dogmatism motsvarande socialisternas och marknadsfundamentalisternas? Jag tror det finns ett samband, men åt andra hållet: de som är sakliga och nyanserade erövrar inte kommandohöjderna. Det mer eller mindre krävs en rörelse med predikanter och följe som religiöst tror på rörelsens dogmer för att erövra kommandohöjderna. Det är enklare att tillhöra majoriteten, att utmana hegemonin innebär att etablissemanget dumpar skit över en, att man inte kommer framåt, inte tilldelas poster som ger inflytande. Dessa utnämnanden går istället till de som är för hegemonin, de som håller med de som innehar kommandohöjderna.

Som när jämställdhetsministern utnämner experter till en mansutredning, vem väljer hon? Någon som ser mäns problem, eller någon som ser män som problem? Jo, Inti Chavez Perez, aktivist vid heterohatets dag! http://ekvalist.blogspot.se/2013/05/regeringen-utser-hat-aktivist-till.html (När jag första gången läste nyheten, på en annan blogg, så läste jag felaktigt att det var jämställdhetsfeministern som gjort utnämnandet. Det hade ju varit mycket rimligare. Vem skall jämställdhetsfeministern kunna utnämna som expert på mansfrågor för att toppa detta? Eva Lundgren?)

Om några enskilda förnuftiga röster hörs, kan de på sin höjd bygga ett litet följe, men inte erövra kommandohöjderna. Det krävs en rörelse, som kan utöva ett tryck mot offentliga personer som har ”fel” åsikter, på samma sätt som de etablerade innehavarna av kommandohöjderna utövar ett tryck mot de som har ”fel” åsikter. Kan man uppnå en sådan rörelse, utan att den eldats på och enats av dogmatiska övertygelser? Men vad är i så fall poängen? Blir samhället bättre om en dogmatisk rörelse ersätter en annan på kommandohöjderna?

Evgan, kommentator om hur ideologiska grupper utvecklas: “Partly through discourse, and partly through the essential human desire to ”fit in” with a group, you see the overall opinion drift towards a single point, often more extreme than the original standpoint of any one member. This is because the group is defined by that single opinion, and strengthening it is a way of strengthening the bonds of the group. Adherence to that single viewpoint becomes a requirement of membership, full-force rationalization kicks in and soon enough, every single member of the group has aligned his or her world view to the dogma. You see it everywhere. MRM, Feminism, Liberalism, Socialism, online communities in general and the LBGT(Q) movement. And the greater the perceived oppression, the more pronounced the effect. This is why reasonable people cannot revolt, and stay reasonable. Interest groups is where reason goes to die.” http://owningyourshit.blogspot.com/2012/03/transcript-of-men-not-marrying-how-deep.html?showComment=1340723299031#c7333103535361210692

Kan man förändra samhällets debatt, så att de sakliga och nyanserade har så stort inflytande som möjligt över kommandohöjderna? Eller är samhällsdebatten dömd till de dogmatiskas kontroll?

Annonser

Written by bittergubben

22 juni, 2013 den 12:52

9 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Bra skrivet om en viktig sak. Man kan kolla den svenska debatten och undrar då var diversifieringen blivit av. Vid paneldebatter, exempelvis, är samtliga av samma åsikt och gör egentligen inget annat än försöker överträffa varandra att vara mest radikal. Man utgår ifrån konsensus och landar så småningom i total enighet. Något ifrågasättande accepteras inte.
    Tillsättandet av Inti Chavez Perez som i expert i mansnormsutredningen visar att man endast vill ha en massa meningslöst trams innan man gör en slutledning som var klar redan från början. Inti Chavez Perez som bemöter meningsmotståndare med elitistiskt och ytterst arrogant ”läs på!” . Katastrofalt!
    Det finns ingen med ifrågasättande åsikt som tilläts att yppa sig i debatten. Kolla det verkliga utfallet i den så kallade Gräv13-debatten.
    Den 2 juli hålles på Gotland i samband med Almedalsveckan ett seminarium om mansrollens verkliga kostnader. Kolla panelen! Alla kommer att anstränga sig till det yttersta för att påvisa kostnader som ingen anan sett. Någon borde vara där för ifrågasättande frågor, men vem sjutton vågar detta med tanke på det som hände Janne Josefsson på Gräv13!
    I stället sitter dessa underdogs tillsammans med sina flickvänner och låter sig flinande häcklas av fjanten Magnus Betnér för utsikten av ett erotiskt äventyr senare.
    Ja du milde!

    @Benanderii

    22 juni, 2013 at 15:12

  2. Maktbalans är väl ett alternativ till ensidighet? Ett annat är en konstitution som hindrar politiker för att lägga sig i för mycket. Även om det förstås bara är ett väghinder och dessutom en lösning med viss bias.

    Det pratas en hel del om deliberativ demokrati men det är svårt att se hur man undviker att hamna i samma sits. Någon måste ändå vara en garant för att samtalet fortsätter och vilka röster som blir hörda kommer ändå formas av deras makt att uttrycka sig.

    Johan Grå

    23 juni, 2013 at 21:36

    • Balans, förnuft och nyansering, är självklart trevligare alternativ en ensidighet och dogmatism, men frågan är, hur åstadkommer man det? Man kan inte bara välja att låtsas att det är så; bor man i ett samhälle där en given fråga domineras av en ideologisk grupp, och de mobbar/brännmärker de som sticker upp med avvikande åsikter, så kommer inte samhällsdebatten vara nyanserad bara för att man känner för att den skall vara det.
      ”Makten att uttrycka sig”, om man räknar in hur mycket ens uttryck hörs, är inte någonting givet, utan beror på samhällets institutioner, som om de kontrolleras av en sådan ideologisk grupp inte tilldelar sådan makt till de som har ”fel” åsikter. Hur utmana en sådan rörelse, utan att den egna rörelsen på samma sätt tilldelar makt till de med ”rätt” åsikter, mobbar de med ”fel” åsikter, och gör detta effektivare än motparten?

      bittergubben

      24 juni, 2013 at 14:09

    • Jag är inte tillräckligt insatt i andra länder eller tidigare kulturer för att avgöra om det finns exempel på bättre klimat, även om Sverige i vissa frågor verkar mer ensidigt än andra länder som åtminstone har viss debatt. Ett problem i det svenska samhället, som jag upplever det, är att det inte finns någon maktbalans. Det finns helt enkelt inte flera grupper med skilda perspektiv och ungefär samma makt över samtalet. En sådan balans skulle göra det svårare för en grupp att dominera utan att resultatet bara blir att man byter dominant grupp.

      Ett mer komplicerat alternativ är sammanhållning. Grupper som har sammanhållning utan att uppleva sig alltför hotade tenderar ha bättre förmåga att klara av inre konflikter. Sverige har såvitt jag kan se usel sammanhållning. I samhällsdebatten vill vi inte ens erkänna att vi finns och i den mån vi gör det oftast förknippat med negativa attityder. Vi har också en debatt som präglas av att vi delar in landet i grupper som strider mot varandra, sällan eller aldrig av att vi som samhälle har gemensamma mål och konkurrerar med något utanför oss.

      Johan Grå

      24 juni, 2013 at 14:49

    • Om det är fråga om en balans mellan ideologiska grupper, som var för sig mobbar de med ”fel” åsikter, och belönar de med ”rätt” åsikter, så vet jag inte om jag ser det som så mycket bättre än när en ideologisk grupp dominerar i frågan. Samtalet blir lika torftigt, och de minoriteter/intressen som inte är organiserade blir överkörda, så alla är tvungna att organisera sig. Det är väl lite så det är i USA?
      Vad jag skulle vilja se är att det offentliga samtalet drivs av, och belönar, förnuft och allmänintresse. Det skulle vara fundamentalt bättre.
      Arbetarrörelsen hade det en gång i tiden, de hade ett förnuftigt internt samtal och var tillräckligt breda för att bry sig om allmänintresset. De hade också en stark sammanhållning/solidaritet. Visserligen var deras diskurs elak mot kapitalister och företag, men de var länge pragmatiska nog att inse nödvändigheten i att ge fungerande villkor även till dem, även om ideologin till slut tog överhanden med löntagarfonder och dylikt.

      bittergubben

      24 juni, 2013 at 15:48

    • Tja, jag förstod det som att du letade efter realistiska lösningar. Jag tror maktbalans tillhör de mer realistiska. Jag vet inte tillräckligt mycket om arbetarrörelsens historia men av vad jag hört så var den väl inte så inkluderande till de utanför sfären. Jag har svårt att se skillnaden.

      Personligen skulle jag hellre satsa på en frihetlig rörelse där staten minskades så att människor fick mer fria val och var mindre beroende av majoritetens val. Fast det är ju min ideologi och utesluter ju andra val. Det är svårt att komma ifrån.

      Jag ser i vilket fall hellre sammanhållning kring landet än inom subgrupper som strider inom landet. Även om det förstås också kan gå för långt.

      Svaret ligger kanske inte i politiska rörelser överhuvudtaget utan i vad vi värderar i stort?

      Johan Grå

      24 juni, 2013 at 16:12

    • Arbetarrörelsen, och de som den var solidarisk med, var en så bred grupp, att det som var bra för allmänintresset i Sverige var bra för de som arbetarrörelsen brydde sig om. Välfungerande lärarutbildning? Polismakt som jagar bovar, inte pinnar? Välfungerande sjukvård? I sådana frågor sammanföll arbetarrörelsens intressen med allmänintresset. De representerade en så stor del av kakan, att det inte var så intressant att ta en ännu större del av kakan, så som smalare särintressen ägnar sig åt. Om din grupp tjänar 80% av BNP, och du kan välja mellan att öka den andelen till 81% (med hämmande effekt på BNP), eller att öka BNP med 2%, så är det en helt annan situation än om din grupp tjänar 5% av BNP, och du kan välja mellan att öka det till 6%, eller att öka BNP med 2%. Arbetarrörelsens bredd gjorde att den var nära allmänintresset. Sedan var den inte alltid så inkluderande mot utomstående, mot t.ex. kapitalister och företagare, som den ändå tolererade för att de var nödvändiga för allmänintresset, eller med t.ex. tvångsteriliseringar av obegåvade och de som ville byta kön.

      bittergubben

      24 juni, 2013 at 17:38

    • Intressant perspektiv. Nu råkar jag tycka att det privata näringslivet är en viktig drivkraft i samhället så jag betonar nog nackdelarna starkare än du men jag förstår poängen.

      Problemet med en så dominerande grupp är också att det finns gott om exempel på att makten korrumperar.

      Det är en intressant fråga, som jag inte ställer mig tillräckligt ofta, finns det någon framkomlig väg och hur skulle den se ut?

      Johan Grå

      24 juni, 2013 at 18:15

  3. […] Kommandohöjderna och problemformuleringsprivilegiet i genusfrågan – Kommandohöjderna i olika frågor tenderar att kontrolleras av de som är dogmatiska. Hur skall mer sunda värderingar kunna utmana den feminism som nu dominerar kommandohöjderna i genusfrågan? […]


Vill du svara på en indenterad kommentar, svara på första kommentaren i den sekvensen.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: