bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Nick Ross, partnervåld och våldtäkt: Kapitel 12 från boken CRIME

with 2 comments

Via ett nonsensinlägg hos genusfolket, som jag återkommer till längre ner, kommer jag till ett på nätet publicerat kapitel ur Nick Ross bok ”Crime”. Boken handlar om brott, och hur man skall minimera brott. Kapitlet handlar om partnervåld, våldtäkt, prostitution och trafficking. Lite raljerande, men ändå läsvärt. https://www.bitebackpublishing.com/posts/nick-ross-chapter-twelve-from-crime-on-sex-crimes

A liberal American lawyer, together with a feminist sociologist, trawled through Old Bailey records from the eighteenth and nineteenth centuries. They reported that for the first 100 years or so almost half the defendants were female, three or four times the proportion we see now. Nor were theirs just stereotypical ‘women’s crimes’ like prostitution, infanticide or witchcraft, but often involved substantial theft and violence including multiple murders. The authors described modern failure to acknowledge female crime as ‘a monumental blunder’. Certainly a lot of women went to jail. In 1900 almost a fifth of all prisoners were female, compared to one-twentieth today. Several historians concur and a similar pattern emerges in other countries too. It seems that conviction of women declined for about a hundred years from the 1850s to the 1950s, and then began to grow again, especially among the young.”

Jag skulle misstänka att det är delvis en fråga om välstånd. Är det så fattigt att många har svårt att överleva som ärliga, kommer kvinnor begå brott för att överleva likaväl som män. Men när välståndet är sådant, att man har det materiellt ok även som fattig och hederlig, har det större genomslag hos kvinnor, män befinner sig fortfarande i den situationen att de behöver välstånd för att attrahera en partner. Men delvis också en fråga om att feminismen drev fram att samhället bryr sig mer om kvinnor, gav dem en större trygghet än männen, så att de inte hade samma behov av att stjäla för att överleva. Ökningen av kvinnors brottslighet skulle då kunna vara ett resultat av ökande jämställdhet, som trots feministiska protester lett till ifrågasättande av kvinnornas särskilt skyddade status?

In 1989 the Canadian Journal of Behavioural Science published the results of a survey that was celebrated as a classic expose of the problem of ‘battered wives’. It was taken up as proof of typical male perfidy, and a parliamentary report made almost 500 recommendations to change attitudes in the police and other agencies. But two years later the Journal acknowledged a different side to the story: the data had been re-analysed and appeared to have been censored. While 10.8 per cent of the men surveyed had pushed, grabbed or thrown objects at their spouses, 12.4 per cent of women had done so too; and though 2.5 per cent of men used serious violence, so did 4.7 per cent of women. Marilyn Kwong, who exposed the expurgation, examined eight other studies too, and found the pattern was universal.”

Hans källa är: Marilyn J. Kwong and Kim Bartholomew, Simon Fraser University, Donald G. Dutton, University of British Columbia, Gender differences in patterns of relationship violence in Alberta, Canadian Journal of Behavioural Science, 1999, 31:3, 150–60 / http://www.sfu.ca/psyc/faculty/bartholomew/violencepub_files/gendiff.pdf

KwongPartnervåld

Till skillnad från feministiska rapporter påtalar den rent av det uppenbara om samhällets sexistiska värdering av våld mellan könen: “While the importance of eliminating violence against women is obvious, the need to stop women’s violence against men may be less evident. Our society seems to harbor an implicit acceptance of women’s violence as relatively harmless, even amusing. For example, the popular media frequently shows women hitting men with little consequence.”

I vilket fall är det här med att partnervåldet utövas av båda könen ingen nyhet, det har varit känt länge. Det som är nytt är att feministerna inte längre lyckas tysta ner det lika effektivt, deras propagandalögner har börjat ifrågasättas allt mer.

Åter till Ross: “Eventually more and more testimony emerged to challenge the feminist agenda but it failed to resonate with mainstream criminology or with the media. As early as the 1980s, large-scale US research began to endorse Erin Pizzey’s view: women often initiated violence and could give as bad as they got. In Britain a big Home Office survey in 1995 found that 4.2 percent of men said they had been physically assaulted or injured by their partner within the last year – precisely the same figure as for women. A subsequent trawl through over eighty studies, mostly from America, came up with a similar verdict: there was little difference between men’s and women’s perpetration rates. Even so the terms ‘domestic violence’ and ‘wife battering’ continued to be used interchangeably. Again and again successive BCS and other surveys showed how strikingly the prevailing view was incomplete, yet still none of this made much impact on popular or political consciousness.”

Det som gör genusfolkets Hanna Gustafsson upprörd: Ross tycker att det finns något sådant som riskbeteenden, även vid våldtäkt. Det blir ju en fråga om en avvägning mellan hur stor riskreduktionen är, och hur stor olägenhet det är att undvika riskbeteendet. Om man utsätter sig för en stor risk som skulle kunna undvikas med liten olägenhet, som t.ex. lämnar bilen olåst i en vecka istället för att låsa den, är det vårdslöst. Om istället riskreduktionen är liten i förhållande till olägenheten med att undvika riskbeteendet, skulle det inte vara vårdslöst, men någon som vill vara extra säker och alltså prioriterar säkerhet väldigt högt kanske ändå väljer att undvika riskbeteendet. Om någon vill hävda att olägenheten med att undvika ett visst beteende är orimligt stor, så är det ok, men att bli rabiat över att frågan ens diskuteras är det inte.

Observera att Ross inte egentligen säger var de gränserna går, det han huvudsakligen säger är att det borde gå att diskutera frågan. “In any other crime we take account of provocation and contributory factors. Even in murder. Why not with sex? Even to raise the question tempts claims of sexism. But a key theme of this book is that we can aggravate crime by tempting fate and curb it by playing safe. We have come to acknowledge it is foolish to leave laptops on the back seat of the car. We would laugh at a bank that stored sacks of cash by the front door. We would be aghast if an airport badly skimped on its security. No amount of incitement can excuse rape, or any other crime, but it is inane to confuse explanation with justification, let alone vindication.” (min fetstil)

En sak som får feminister att gå i taket är att han gör paralleller till egendomsbrott. Principen om riskminimering är tydligen ok när det gäller egendomsbrott, men förkastlig när det gäller våldsbrott mot person? Märkligt. Låt oss då istället ställa frågan, huruvida man kan diskutera om Olof Palme och Anna Lindh borde haft personbeskydd? Frågan om huruvida den minskade risken för mord på sådana personer är värd olägenheten med livvakter, den frågan anser jag är helt legitim att ställa. Självklart skall människor ha rätt att strosa i offentligheten utan att bli mördade, men att ändå säga att sådana extremt mediala politiker ändå borde ha personbeskydd är inte att säga att det skulle vara ok att mörda dem när de inte har det.

Men enligt det sätt som Gustafsson använder ordet våldtäktskultur, så skulle ett påstående om att Palme och Lindh borde ha haft livvakt vara att aktivt delta i en mordkultur. Enligt hennes logik är det som att hävda att det var ok att mörda dem, och att det är farligt nära att hävda att alla icke-politiker är galningar som inte är kapabla att kontrolera sina mördarinstinkter när de ser en medial politiker utan livvakter. Nivån på Gustafssons argumentation är milt sagt deprimerande.

Tänk dig att du har en laptop. Du vill inte att den ska bli stulen, så du skulle inte lämna den synlig på sätet när du går ifrån din bil, eller hur? Du gömmer den för att inte tjuvar ska se den och lockas att ta den. Alternativt lämnar du den aldrig utan någon som har uppsikt över den. Tänk dig nu att laptopen egentligen är en kvinnas könsorgan. Och att du just jämfört att skydda det mot ofrivillig penetration med att gömma en laptop under sätet så den inte blir stulen. Grattis. Du har nu aktivt deltagit i våldtäktskultur.”

Det är så jäkla sorgligt att se Ross i sin text försöka förklara att ”det gamla mantrat” att ”alla män är våldtäktsmän” är en myt (är det dock verkligen ett mantra om ingen faktiskt säger det?). För om man som Ross anser att hur kvinnor klär sig och beter sig ökar våldtäktsrisken och att kvinnor ska ta ansvar på samma sätt som man ska gömma värdesakerna från tjuvar, så är man farligt nära just den tanken om alla män som potentiella våldtäktsmän. Istället för den mer enkla förklaringen att män är män, våldtäktsmän är våldtäktsmän och att det är deras – inte kvinnors – beteende som avgör vilken kategori de tillhör.”

Och tanken att man skall dölja/skydda värdeföremål är farligt nära tanken att alla människor är tjuvar? Hederliga är hederliga, tjuvar är tjuvar, och det är deras beteende – inte bilägarnas – som avgör risken att en laptop blir stulen? Så man kan lika gärna lämna laptopen framme? Nej, det räcker med att man tror att det finns de som är tjuvar, som skulle vara intresserade av att stjäla, så blir det rimligt att vara försiktig med sina värdesaker. Visst, det är inte kvinnans agerande som avgör om mannen är en potentiell våldtäktsman, lika lite som bilägarens agerande bestämer vilken vandel förbipasserande har, men det påverkar antagligen risken att drabbas.

Och om nu feminister inte tolererar att vi jämför personbrott med egendomsbrott, åter till Palme och Lindh. Tanken att mediala politiker bör ha personbeskydd – eller att man ens tycker att frågan kan diskuteras, att det är en avvägningsfråga mellan riskreduktion och olägenhet – det är farligt nära tanken att alla icke-politiker är potentiella mördare? Icke-mördare är icke-mördare, potentiella mördare är potentiella mördare, och det är deras beteende – inte politikerna – som avgör i vilken kategori de är, visst, men följer det av det att en politikers val att ha personskydd inte kan påverka risken att bli mördad?

Att hävda att de som är potentiella våldtäktsförövare skulle ha någon form av preferens, t.ex. att de i relativt stor utsträckning angriper kvinnor i fertil ålder, eller kvinnor som klätt sig i avsikt att maximera den visuella stimulans av mäns sexualitet, eller kvinnor som ser osäkra och rädda ut, eller är kraftigt berusade, att påstå att potentiella våldtäktsförövare i genomsnitt har dylika preferenser, det innebär inte att säga att alla män är våldtäktsförövare eller att de skulle vara oförmögna att välja att avstå att våldta någon som uppfyller preferensen. Gustafsson logik verkar vara, att påståenden om att män som har egenskap A, även i betydande utsträckning har preferens B, att sådana påståenden innebär att alla män har egenskap A, eller att preferens B måste vara absolut. Det riktigt komiska här är att många feminister skulle hålla med om existensen av tre av de fyra föreslagna preferenserna, men blir så rabiata av påståenden om en av de fyra, att de tar till argument som implicerar att inga sådana preferenser kan existera, eller att det skulle vara urskiljningslöst manshat att hävda någon av dem.

Lyssna nu: Män är inte djur. De kan fatta beslut. De har inte en inre, potentiella våldtäktsmän som vaknar så fort en tjej dricker för mycket, klär sig utmanande eller tuppar av nakna i deras säng. Forskning visar att myten om ”provocerande kläder” är just en myt. Att varna tjejer för att visa upp sin kropp eller sin sexualitet baserat på att de ”provocerar” män, är så dumt att man ibland tror att könsrollsfundamentalister lagt nån idiotiframkallande substans i dricksvattnet.”

Hon länkar till ”Understanding the Predatory Nature of Sexual Violence”, av David Lisak, Ph.D, http://www.middlebury.edu/media/view/240951/original/PredatoryNature.pdf, en text som alltså enligt Gustafsson skall visa att det inte finns något samband mellan kvinnoklädsel och våldtäktsrisk, men jag hittar ingenting om den frågan i Lisaks text. I avsaknad av riktiga argument väljer Gustafsson att höja rösten och ta till raljerande språkbruk. I den frågan har jag inte heller någon studie att hänvisa till, jag kan bara säga vad jag uppfattar som troligt. Men det finns en oerhört stark vilja hos väldigt många feminister att hävda att sambandet inte finns, och genusvetenskapen har stora resurser i feminismens tjänst, för att göra studier som styrker sådant som feminister vill hävda – om det inte fanns något samband, då borde väl den kombinationen av vilja och resurser räcka för att dokumentera det? Men istället hänvisas till sådant som inte har med saken att göra; trots alla tvärsäkra feminister som kategoriskt hävdar att det är bevisat att sambandet inte finns, är det ingen som hänvisar till några empiriska data som faktiskt belägger det. Varför? Min tolkning är att sambandet existerar, och är så starkt att de feministiska genusvetarna inte lyckats ordna en studie, som förmår att både studera frågan och förneka sambandet. Är det någon läsare som kan hänvisa till någon relevant studie?

Nog för att Ross också skriver en del märkliga saker, t.ex. “The real issue is that hardly any rapes ever get before a jury in the first place. Is that such a bad thing? The implicit assumption is that any woman who chooses not to pursue a claim is being let down by the state or is acting irrationally. But could it be that she is right? What if she feels partly responsible for what happened? What if she realises there is no evidence other than her word against his? What if her life is bound up with that of her assailant? What if she feels humiliated as well as violated?

Naturligtvis är det dåligt när det är en väldigt liten andel av en allvarlig brottstyp klaras upp. Att det i stor utsträckning finns legitima skäl till det, i form av svårigheten att bevisa vad som hände, innebär inte att det upphör att vara något dåligt. Och vilket relevans skulle det i det sammanhanget kunna ha om hon även känner sig förödmjukad av brottet? Tämligen märklig frågeställning.

Advertisements

Written by bittergubben

11 juni, 2013 den 14:40

2 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Intressant läsning!

    lilycrowart

    11 juni, 2013 at 23:31

  2. Genusfolket argumenteras sönder dagligen. Hur länge till ska de orka hålla på?

    Malte Skogsnäs

    16 juni, 2013 at 08:42


Vill du svara på en indenterad kommentar, svara på första kommentaren i den sekvensen.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: