bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Nancy Fraser: “Rethinking the Public Sphere: A Contribution to the Critique of Actually Existing Democracy”

with 3 comments

I en kommentar på genusdebatten rekommenderade Johanna Drott att genusbiblioteket skulle inkludera Nancy Frasers “Rethinking the Public Sphere: A Contribution to the Critique of Actually Existing Democracy”, från 1990. I hennes kommentar finns även en direktlänk till texten. http://genusdebatten.se/feministisk-retorik-vid-torontoprotesterna-what-is-a-majority/#comment-15587

Det offentliga rummet (public sphere) avser här utrymmet för debatt mellan vanliga medborgare om gemensamma samhällsfrågor, alltså utan att ta med statsmakten eller företagen. En sådan debatt behövs för att granska de andra makterna. Texten handlar till betydande del om historisk tid, men jag kommer främst intressera mig för vilket demokratiideal som den står för.

Fraser förhåller sig till Habermas beskrivning av det offentliga rummet. “Here the public sphere connoted an ideal of unrestricted rational discussion of public matters. The discussion was to be open and accessible to all; merely private interests were to be inadmissible; inequalities of status were to be bracketed; and discussants were to deliberate as peers. The result of such discussion would be ”public opinion” in the strong sense of a consensus about the common good.” (s 59)

För mig är rationalitet och allmänintresse nyckelfrågor. En välfungerande demokrati behöver en offentlig debatt med rationalitet, och som beaktar allmänintresset. Får man istället en kamp mellan grupper där ingen representerar allmänintresset, alla står för sin egen grupp, och inte bryr sig om vad som är rationellt utan om vad som är effektivast propaganda för att gynna den egna gruppens agenda, så kommer inte demokratin att fungerar särskilt väl. Eliten utsätts inte för en effektiv granskning utifrån allmänintresset, de grupper och särintressen som är mest välorganiserade driver igenom det som de kan driva igenom som gynnar dem själva, politiska beslut blir därmed ogenomtänkta och inkonsekventa.

Naturligtvis skall man även ha humanistiska värderingar, som principer om universella mänskliga rättigheter och likabehandling, och pratar vi historisk tid har det varit flagranta brott mot det. Men för Fraser blir inkluderandet det som spelar roll, utan hänsyn för konsekvenser för rationalitet eller allmänintresse. Frågan blir, hur skall samtalet vara för att alla grupper skall kunna hitta sina egna röster? Det gemensamma samtalet kommer att ha någon form av kultur, och den kulturen kommer vara anpassad till de mer dominanta grupperna i samhället. För minoriteter och underordnade klasser kommer den kulturen att vara exkluderande; även om de i princip skulle vara välkomna så passar deras kulturer inte in i det gemensamma samtalets kultur, de blir därmed underrepresenterade.

But were [social inequalities] really effectively bracketed? The revisionist historiography suggests they were not. Rather, discursive interaction within the bourgeois public sphere was governed by protocols of style and decorum that were themselves correlates and markers of status inequality. These functioned informally to marginalize women and members of the plebeian classes and to prevent them from participating as peers.” (s 63) “… the weight of circumstance suggests that in order to have a public sphere in which interlocutors can deliberate as peers, it is not sufficient merely to bracket social inequality. Instead, it is a necessary condition for participatory parity that systemic social inequalities be eliminated.” (s 65) ”… let me consider the case of stratified societies, by which I mean societies whose basic institutional framework generates unequal social groups in structural relations of dominance and subordination. I have already argued that in such societies, full parity of participation in public debate and deliberation is not within the reach of possibility. The question to be addressed here, then, is: what form of public life comes closest to approaching that ideal? What institutional arrangements will best help narrow the gap in participatory parity between dominant and subordinate groups?” (s 66)

Fraser föredrar därför en mångfald av samtal, där varje grupp har sitt eget samtal, där de hittar sina egna röster. Naturligtvis skall det finnas möjlighet till sådana samtal, men som jag ser det är det viktigt med ett övergripande samtal, där deltagarna värderar rationalitet och allmänintresse. Har man bara grupper som tävlar om allmänhetens gunst, där grupperna prioriterar genomslag och retorik över rationalitet, och den egna gruppens särintressen över allmänintresset, blir resultatet dåligt.

All told, then, there do not seem to be any conceptual (as opposed to empirical) barriers to the possibility of a socially egalitarian, multi-cultural society that is also a participatory democracy. But this will necessarily be a society with many different publics, including at least one public in which participants can deliberate as peers across lines of difference about policy that concerns them all.” (s 70)

Men hur fungerar ett sådant förenande offentligt rum? Om deltagarna inte tillhör det rummet, utan tillhör olika grupper och särintressen, inte strävar efter det allmänas bästa utan gruppens bästa, så är de inte ”peers”, i betydelsen att de har gemensamma mål, utan bara motståndare som strävar efter sina respektive gruppers fördelar. Samtalet består av sina deltagare. Är dessa representanter för grupper och särintressen, och det gemensamma ”samtalet” bara är summan av gruppernas respektive propagandaansträngningar? Eller har man ett överordnat samtal där deltagarna värderar rationalitet och allmänintresse? Ett sådant samtal skulle förutsätta deltagare som representerar rationalitet och allmänintresse snarare än något gruppintresse, med en sådan mångfald av sådana deltagare och med en sådan legitimitet i allmänhetens ögon, att de dominerar de underordnade samtalen. Annars riskerar det samtalet att drunkna i de olika gruppernas propaganda. Ett sådant samtal upprätthålls inte av en slump, det måste värderas.

Kimhza Bremer: ”Vad händer med ett samhälle som hamnar i ett inbördeskrig mellan könen – och där föreställningar om maktordningar och genus tar över den offentliga debatt som borde handla om realpolitik? Vi ser ju detta på så många plan. Oviljan att hjälpa de som utsätts för hedersförtryck är bara ett exempel. Istället för att prata om orättvisor i samhället, förlorar sig vänstern i filosofiska resonemang (som få egentligen begriper en bråkdel av), om föreställda strukturer och makthierarkier. Feminismen bryter sönder upplevelsen av en enad vilja. Fienden finns ju mitt ibland oss – och han är man.” http://kimhzabremersbodega.wordpress.com/2013/02/02/spekulationer-om-meningen-med-konskriget/

När de som engagerar i det offentliga samtalet gör det för sin grupp snarare än för samhällets bästa, blir det mindre intressant för politikerna att fatta vettiga, genomtänkta beslut, sådant granskas ju ändå inte, utan det som spelar roll är att man stryker välorganiserade särintressen medhårs. I och med sociala medier behöver inte välorganiserad implicera formella organisationer, men likväl att gruppen har en förmåga att effektivt mobilisera, att göra sina röster hörda.

The element of time makes [Mancur] Olson’s analysis a theory of social development: other things being equal, societies’ arteries will tend to become clogged with groups in the business of obtaining for themselves whatever it is they want — subsidies to cotton growers, regulatory preferences for solar power, environmental protections for snail darters, you name it. And every group will see its own claims as vital to the national interest, and other groups’ as grubby handouts.” http://www.american.com/archive/2013/february/was-mancur-olson-wrong

Kvaliten på de politiska besluten ackumuleras över tid, det kan ta decennier innan gamla välfungerande system byts ut eller reformerats sönder. Ju längre det går, ju mer förfaller samhället, den ackumulerade effekten av ogenomtänkta politiska beslut blir överväldigande. T.ex. har den svenska skolans kvalitetsmässiga kollaps tagit flera decennier; besluten som flummade till lärarutbildningen tog lång tid att omstöpa den, och därefter för lärarutbildningen att ha genomslag i lärarkåren, och för varje generation blir det en större andel av befolkningen som gått flumskolan. Fördröjningseffekterna är enorma.

Och att en person som Anna Ekström blivit generaldirektör för Skolverket motiverar fortsatt pessimism. http://tanjabergkvist.wordpress.com/2010/03/11/mitt-anforande-i-riksdagen/

Fraser hävdar kvinnor som underordnad grupp. När det gäller diskussion om relationen mellan könen, i slutet på 1900-talet, blir det bisarrt.

This history records that members of subordinated social groups-women, workers, peoples of color, and gays and lesbians-have repeatedly found it advantageous to constitute alternative publics. I propose to call these subaltern counterpublics in order to signal that they are parallel discursive arenas where members of subordinated social groups invent and circulate counterdiscourses, which in turn permit them to formulate oppositional interpretations of their identities, interests, and needs. Perhaps the most striking example is the late-twentieth century U.S. feminist subaltern counterpublic, with its variegated array of journals, bookstores, publishing companies, film and video distribution networks, lecture series, research centers, academic programs, conferences, conventions, festivals, and local meeting places. In this public sphere, feminist women have invented new terms for describing social reality, including ”sexism,” ”the double shift,” sexual harassment, ”and ”marital, date, and acquaintance rape.” Armed with such language, we have recast our needs and identities, thereby reducing, although not eliminating, the extent of our disadvantage in official public spheres.” (s 67)

Hmm, alltså, kvinnors underläge när det gäller att diskutera könsfrågor har minskat, men består? Den offentliga debatten om relationen mellan könen domineras av feminismen, och maskulinister är så få, att vi inte ens vet om ordet ska vara maskulinister eller maskulister; den kritik som finns är istället huvudsaligen från antichauvinister, alltså inte chauvinister av motsatt slag, utan de som varken vill ha kvinnochauvinism eller manschauvinism, och dessutom tycker att dagens feminism mer verkar för (kvinno)chauvinism än den verkar mot (mans)chauvinism. Vilken sida som dominerar samhällets diskussion om relationen mellan könen, och den sidans inställning till att andra sidans röster hörs, är tydligt. Idag har vi Nordiska ministerrådet som vill förbjuda antifeminism (http://genusdebatten.se/reform-rapporten-som-betaktar-antifeminism-som-extremism/), Sveland hyllas i media när hon avfärdar all kritik av feminismen som kvinnohat (https://bittergubben.wordpress.com/2013/03/22/maria-sveland-hatet-en-bok-om-antifeminism/) och feminister får brittiska mobiloperatörer att censurera mansfrågesajter sajter (http://therightsofman.typepad.co.uk/the_rights_of_man/2013/02/the-48-mens-human-rights-sites-feminists-seek-to-censor.html). Visst, Frasers text är från år 1990, men redan då var det grov slagsida. Antagligen i praktiken ännu värre, då gav inte internet fristad för alternativa röster, feminismens dominans var total, och den var effektiv i att tysta alternativa röster.

Fraser ställer sig skeptisk till det här med allmänintresse (common concern), tycker att det är tvetydigt, och ger som ett exempel: “… until quite recently, feminists were in the minority in thinking that domestic violence against women was a matter of common concern and thus a legitimate topic of public discourse. The great majority of people considered this issue to be a private matter between what was assumed to be a fairly small number of heterosexual couples (and perhaps the social and legal professionals who were supposed to deal with them). Then, feminists formed a subaltern counterpublic from which we disseminated a view of domestic violence as a widespread systemic feature of male-dominated societies. Eventually, after sustained discursive contestation, we succeeded in making it a common concern.” (s 71)

Nog finns det ett visst godtycke i vilka frågor som diskuteras, men jag skulle definitivt se det här exemplet som en utmärkt illustration på hur grupper med effektiv propaganda får sina vinklade perspektiv att bli dominanta i debatten, alltså avvika från allmänintresset. För i tiden sågs inte partnervåld som något samhällsproblem, då väljer hon att påtala att just våldet mot kvinnor inte sågs som ett samhällsproblem, trots att samhället inte var ett dugg mer intresserat av partnervåld mot män, alltså tämligen könsneutralt. Därefter har feminismen kämpat för att få upp just partnervåld mot kvinnor, uteslutandes kvinnors partnervåld mot män, men då skriver hon istället våld i nära relationer (domestic violence). Försöker hon få den tidigare neutrala synen att framstå som sexistisk, och den nuvarande sexistiska att framstå som neutral? Den syn på partnervåld som feminismen har kämpat för, och fått genomslag för, är synnerligen sexistisk, den värderar våldet utifrån de inblandades kön snarare än våldet i sig. Det är inte en fråga om att bry sig om det allmännas bästa.

En demokrati fungerar bättre om det primära offentliga rummet domineras av de som värderar rationalitet och allmänintresse. När frågor domineras av grupper och särintressen, som värderar gruppintresse över allmänintresse, och eget genomslag över saklighet och rationalitet, såsom feminismen dominerar frågor om relationen mellan könen, då fungerar demokratin sämre. Besluten som fattas blir ogenomtänkta och inkonsekventa.

Jag tror att det finns ett samband mellan feminismens dominans de senaste decennierna och ökande klassklyftor, men det är inte dess syfte, utan en sidoeffekt. Många feminister vill minska klyftorna i samhället, men feminismens fokus på kvinnor som svaga offer och män som privilegierade förtryckare skapar en undanträngningseffekt, där progressiva, som annars hade brytt sig om de fattiga, tagit avstånd från plutokrati, och ägnat sig åt klasskamp, istället ägnar sig åt könskrigande. Jag tror att sådan undanträngningseffekt, att progressiva människor fokuserar på kön istället för klass, har bidragit till den ekonomiska högervridningen de senaste decennierna, i både USA och Sverige. Plutokraterna har vunnit delvis på walk-over. Även om det egentligen inte är en höger-vänster fråga, finns en korrelation mellan feminismen och vänstern, som antagligen alienerar många män från den sidan, vilket också bidragit.

Problemet är inte så mycket feminismen, som egentligen bara är ännu ett gruppintresse, utan samhällets brist på ett välfungerande gemensam debatt som representerar rationalitet och allmänintresse, som gruppintressenas diskurser underordnas.

Tidigare hade arbetarrörelsen ett bildningsideal där man hårt granskade sina ledare och deras politik, och någotsånär utifrån allmänintresse, vilket man övergav med löntagarfonderna och därmed med rätta förlorade legitimitet; medierna har blivit mindre effektiva som granskare, granskandet kostar pengar men ger inte så mycket mer intäkter; förskjutningen från dagstidningar till TV har definitivt inte hjälpt. Medier uppför sig i viss mån som filter, som bara väljer vad de släpper igenom, så att de särintressen som kan producera sin propaganda med ett format så att det är publicerbart för media, får ett starkt genomslag. I USA är situationen på många sätt ännu värre än i Sverige, och i viss mån är feminismens genomslag i Sverige en import från USA.

När det istället blir olika gruppintressen som dominerar olika frågor i debatten, blir det väldigt besvärlig för andra grupper att höras, även när de har solida argument på sin sida. De dominanta gruppintressena värderar inte rationalitet och allmänintresse, som de andra grupperna skulle kunna hänvisa till, ta spjärn emot. De dominanta gruppintressena värderar istället sina egna intressen och sin dominans, och där finns ingenting som alternativa grupper kan luta sig mot, oavsett hur bra argument de har. Dessa argument kommer alltid vara ”fel” för den dominanta gruppen, de gynnar inte den dominanta gruppens dominans, som därför förkastar dessa argument, och de som framför argumenten beskrivs som hot. En debatt dominerad av särintressen blir mer exluderande än när debatten domineras av rationalitet och allmänintresse.

Annonser

3 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Bra analys, igen.

    Jag startade en gång i tiden lite naivt Facebook-gruppen ”Bojkotta kvällspressen”, när jag var ny på FB och inte lika cynisk som idag. Min känsla var och är att media har en nyckel till en lösning på det demokratiproblem du beskriver, men att de enda som kan förmå dem att använda nyckeln är allmänheten.

    En konsekvens av denna slutsats är att den som tar de problem du beskriver på allvar, inte samtidigt, på något sätt, kan stödja en publikation som Aftonbladet. Gör man det är man en del av det problem man är bekymrad över.

    Anders

    22 maj, 2013 at 15:31

    • Jag tror inte medierna kan lösa problemet, deras handlingsutrymme begränsas av vad allmänheten efterfrågar. Det är inte bara så att kunderna inte pressar medierna att vara en lösning, de ger inte medierna nödvändigt utrymme. Om en TV/magasin/tidning/sajt som lägger ner stora pengar på samhällsgranskning och kvalitet inte kan konkurera med de som satsar på mer kostnadseffektiva publikfrierier, så har inte medierna någon nyckel för att åtgärda problemet. Jag tror att en politisk lösning skulle vara nödvändig, för att förändra förutsättningarna för medierna.
      En tanke är att tidningsstöd och publik service utökas men istället fördelas utifrån opinionsundersökningar där folk får svara på frågor som: ”Vilka medieföretag har i störst utsträckning fördjupat din förståelse i politiska frågor, och fått dig att överge felaktiga föreställningar?”
      När folk köper tidning baserat på löpsedel eller väljer att titta på ett TV-program för att det är underhållande, är det svårt att sälja på kvalitet, men om folk värderar medierna efteråt, och värderar just deras värde som skildrare av samhället, skulle det bli bättre möjligheter för lönsam kvalitetsjournalistik.

      bittergubben

      22 maj, 2013 at 17:07

  2. […] Nancy Fraser: “Rethinking the Public Sphere: A Contribution to the Critique of Actually Existing … – Fraser fokuserar på hur inkluderande det offentliga samtalet är; men det degenererar till en kamp mellan olika grupper, vars samtal står för gruppernas egna intressen, utan någon gemensam grupp som står för förnuft och allmänintresse. […]


Vill du svara på en indenterad kommentar, svara på första kommentaren i den sekvensen.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: